torsdag 28 maj 2009
onsdag 27 maj 2009
tisdag 26 maj 2009
söndag 24 maj 2009
lördag 23 maj 2009
fredag 22 maj 2009
torsdag 21 maj 2009
onsdag 20 maj 2009
tisdag 19 maj 2009
måndag 18 maj 2009
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::L .A D A N
Först kom prästerna som predikade om gudarna och dess syndare,
därefter kom dom som predikade om det som kom från maskinerna,
hopkoken och de okända behovens törst.
Sen kom en man med en låda.
Alla i byn samlades runt honom och det fanns mycket att berätta om lådan.
Hövdingen bestämde att det skulle ordnas grupper om och cirklar kring lådan,
så att alla skulle kunna få ta del av ordentligt – för det här var viktiga saker som skulle kunna ändra allt till det bättre.
Mannen med lådan visade och demonstrerade
och visst var det en fantasisk låda!
Ljus och ljud var där samlat och med ett litet glänt på locket strömmade det ut och sköljde över i förundran.
Sen kom där flera lådor.
Dom som ville vara först med att glänsa kring en egen låda var dom som la guld mer villigt än andra och dom som förstod att förstå sig på lådans ting bättre än andra fick gå i jobb hos Mannen. För så var det sagt, omöjliga ting skulle bli möjliga, bara man la ner lite själ och hjärta för att leta i lådans till synes outtömliga beskaffenhet.
Sen satte man ihop lådorna.
Mannen och alla de som jobbade med lådor hyllade och förkunnade om alla de oändliga möjligheter som lådan nu kunde uppbringa, om varje låda sattes ihop med en annan låda i en lång kedja.
Inte skulle det bara komma ljus och ljud ut ur lådan,
varje människa med en låda
skulle kunna nå en annan människa genom densamma.
Hövdingen samlade åter alla i grupper om och cirklar kring lådan,
så att alla skulle kunna få ta del möjligheterna ordentligt –
för det här var saker och ting som hade sina egna,
givna regler för var och en att förstå.
Så gick åren med lådan
och inte kunde väl någon längre minnas hur det skulle kunna te sig utan
över horisontlinjerna,
över hela sfären
Vad ting fanns väl inte i var mans egen
om inte förunderliga ting
att visa upp och dela.
Handel gick inte längre längs med stigar och marknader,
ty lådan höll även för detta ting
och när varorna blev alltför otympliga att frakta alltför långt,
skapade man tingen direkt i lådan.
Inte heller höll man sig med uppvaktning och konster,
genom kedjans ljus och ljud for önskningar och lovord för att mätas mot varandra,
så att var och en fann för vad var och en bad.
Sen sa Mannen;
Lådan är min egendom,
nog har ni var och en,
just en som ni kallar er egen,
men kom ihåg att just den,
vare sig det är en eller två,
från början varit min för er att låna.
Därför säger jag er att vill ni behålla lådan,
ska var och en skänka en för varje låda,
det skålpund jag begär.
Ingen förstod riktigt vad Mannen ville säga med detta,
man diskuterade längs med kedjan,
skrev ihop och stoppade i lådan
och många hade mycket att säga
så var och en skrev ner mer,
än tog upp vad som skrivits av andra.
I en by långt upp norr
sattes tankar på pappret som förkunnade mer sanning än andra,
ty dessa tankar kom från en som visheten tolkats klarare än för andra.
Tankarna på pappret virvlade runt längs med kedjan för alla och en var att se,
men på något förunderligt sätt försvann tanken på vägen
och dom få som sett denna lapp förstod knappast att dom fått napp,
ty många tankar fanns där längs med kedjan
och ingen annan tanke sades vara någon annan mer värd.
Där fanns dock en som såg denna lapp och drog nödvändiga åtgärder därefter.
Mannen.
©2009. Aribus Mindexpander. All rights reserved.
därefter kom dom som predikade om det som kom från maskinerna,
hopkoken och de okända behovens törst.
Sen kom en man med en låda.
Alla i byn samlades runt honom och det fanns mycket att berätta om lådan.
Hövdingen bestämde att det skulle ordnas grupper om och cirklar kring lådan,
så att alla skulle kunna få ta del av ordentligt – för det här var viktiga saker som skulle kunna ändra allt till det bättre.
Mannen med lådan visade och demonstrerade
och visst var det en fantasisk låda!
Ljus och ljud var där samlat och med ett litet glänt på locket strömmade det ut och sköljde över i förundran.
Sen kom där flera lådor.
Dom som ville vara först med att glänsa kring en egen låda var dom som la guld mer villigt än andra och dom som förstod att förstå sig på lådans ting bättre än andra fick gå i jobb hos Mannen. För så var det sagt, omöjliga ting skulle bli möjliga, bara man la ner lite själ och hjärta för att leta i lådans till synes outtömliga beskaffenhet.
Sen satte man ihop lådorna.
Mannen och alla de som jobbade med lådor hyllade och förkunnade om alla de oändliga möjligheter som lådan nu kunde uppbringa, om varje låda sattes ihop med en annan låda i en lång kedja.
Inte skulle det bara komma ljus och ljud ut ur lådan,
varje människa med en låda
skulle kunna nå en annan människa genom densamma.
Hövdingen samlade åter alla i grupper om och cirklar kring lådan,
så att alla skulle kunna få ta del möjligheterna ordentligt –
för det här var saker och ting som hade sina egna,
givna regler för var och en att förstå.
Så gick åren med lådan
och inte kunde väl någon längre minnas hur det skulle kunna te sig utan
över horisontlinjerna,
över hela sfären
Vad ting fanns väl inte i var mans egen
om inte förunderliga ting
att visa upp och dela.
Handel gick inte längre längs med stigar och marknader,
ty lådan höll även för detta ting
och när varorna blev alltför otympliga att frakta alltför långt,
skapade man tingen direkt i lådan.
Inte heller höll man sig med uppvaktning och konster,
genom kedjans ljus och ljud for önskningar och lovord för att mätas mot varandra,
så att var och en fann för vad var och en bad.
Sen sa Mannen;
Lådan är min egendom,
nog har ni var och en,
just en som ni kallar er egen,
men kom ihåg att just den,
vare sig det är en eller två,
från början varit min för er att låna.
Därför säger jag er att vill ni behålla lådan,
ska var och en skänka en för varje låda,
det skålpund jag begär.
Ingen förstod riktigt vad Mannen ville säga med detta,
man diskuterade längs med kedjan,
skrev ihop och stoppade i lådan
och många hade mycket att säga
så var och en skrev ner mer,
än tog upp vad som skrivits av andra.
I en by långt upp norr
sattes tankar på pappret som förkunnade mer sanning än andra,
ty dessa tankar kom från en som visheten tolkats klarare än för andra.
Tankarna på pappret virvlade runt längs med kedjan för alla och en var att se,
men på något förunderligt sätt försvann tanken på vägen
och dom få som sett denna lapp förstod knappast att dom fått napp,
ty många tankar fanns där längs med kedjan
och ingen annan tanke sades vara någon annan mer värd.
Där fanns dock en som såg denna lapp och drog nödvändiga åtgärder därefter.
Mannen.
©2009. Aribus Mindexpander. All rights reserved.
söndag 17 maj 2009
lördag 16 maj 2009
Seaguy
There are things all around.
Things you never see because you don't have the words,
you don't have the names.
You only learned the 26-letter alphabet.
- Grant Morrison
fredag 15 maj 2009
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::GEEZUS
Det var jag som skapade Geezus.
Jag vet att det kanske är svårt att tro och att det kan vara hädiskt att säga så.
För en del.
Men det är faktiskt så det är, det var jag som skapade Geezus.
Det var alldeles för mycket oreda i världen och magi som brann på
både här och där,
kastade skuggorna olika vart man än gick.
Så jag tänkte mig då att skaffa ett ljus som kastade sitt sken rakt och starkt.
Till min lilla verkstad gick jag,
satte bly uti pannan och eldade på med allt vad metaller där finns
för att gjuta mig ett Ord
starkt och kraftfullt nog.
Jag fäste Geezus överallt där jag gick.
Lät ljuset skingra mörkret,
la mina egna stigar över världen för mig att färdas på.
Folk samlades kring det nya och de som drog sig tillbaka
jagade jag efter,
drev in längre bort med mina ljus.
Längs mina stigar samlades folk till lovsång.
Egna stigar satte dom.
Över haven gick vi i våra båtar och hela himlen sken av vårt ljus,
höll stjärnorna små och längre bort,
med Geezus var allt gott varthän där än mörker fanns.
Vissa kontinenter var svårare än andra att erövra,
befolkades av människor med djupa rötter ner i jorden –
men vår envishet och den styrka vi tillsammans kände i ljuset
gav oss krafter nog att slita upp
detta vildvuxna ogräs och tukta trädgårdarna under vårt ljus.
Andra länder höll sig hellre för döden
än att låta våra ljus beträda deras land,
så vad fanns det annat där att göra,
än att låta döden rensa rent?
Med stål och härskaror tog vi oss an även denna uppgift,
ty vårt ljus var förutbestämt att nå runt hela jordens stjärna.
Med tiden kom där folk som höll somliga ljus mer än för andra.
Detta ledde till tvetydligheter och bråk – men jag lät det bero.
Trots deras kamp spreds ju ljuset och så länge Geezus fick skina genom mörkret
så hölls missionen uppe, trots att där var olika spikar, olika stammar att fästa i och olika åsikter kring vad som var bättre än annat.
Mitt ord var sannerligen starkt.
Så starkt att lovsång hördes från världens alla hörn,
så starkt att folket under ljuset föll ner på knä,
så starkt att enbart bilder, nedtecknade kring ljusets väsen var nog att bära och tillbedja.
Generation för generation slog upp mot ljuset och följde dess väg.
Där vart dom som visste att förkunna kring Geezus
och dom som fyllde sina munnar med ljusets kött såväl som blod.
Mitt ord var sannerligen starkt.
Så starkt var det dock inte att det i all tid stod där under beundrarn,
ty det kom en tid när människan inte längre ägnade sina tanker åt ljuset.
Hemmablinda var dom efter alltför lång tid under min skapelse.
Namnet Geezus var inte längre något mer än de bilder som avbildade ljuset
och ljuset intet mer än det som nedtecknats i dess namn.
Där fanns dom som talade om Ljuset som om det försvunnit och att det en dag
åter skulle komma tillbaka och där var dom som hävdade att det aldrig funnits där.
© 2009. Aribus Mindexpander. All rights reserved.
Jag vet att det kanske är svårt att tro och att det kan vara hädiskt att säga så.
För en del.
Men det är faktiskt så det är, det var jag som skapade Geezus.
Det var alldeles för mycket oreda i världen och magi som brann på
både här och där,
kastade skuggorna olika vart man än gick.
Så jag tänkte mig då att skaffa ett ljus som kastade sitt sken rakt och starkt.
Till min lilla verkstad gick jag,
satte bly uti pannan och eldade på med allt vad metaller där finns
för att gjuta mig ett Ord
starkt och kraftfullt nog.
Jag fäste Geezus överallt där jag gick.
Lät ljuset skingra mörkret,
la mina egna stigar över världen för mig att färdas på.
Folk samlades kring det nya och de som drog sig tillbaka
jagade jag efter,
drev in längre bort med mina ljus.
Längs mina stigar samlades folk till lovsång.
Egna stigar satte dom.
Över haven gick vi i våra båtar och hela himlen sken av vårt ljus,
höll stjärnorna små och längre bort,
med Geezus var allt gott varthän där än mörker fanns.
Vissa kontinenter var svårare än andra att erövra,
befolkades av människor med djupa rötter ner i jorden –
men vår envishet och den styrka vi tillsammans kände i ljuset
gav oss krafter nog att slita upp
detta vildvuxna ogräs och tukta trädgårdarna under vårt ljus.
Andra länder höll sig hellre för döden
än att låta våra ljus beträda deras land,
så vad fanns det annat där att göra,
än att låta döden rensa rent?
Med stål och härskaror tog vi oss an även denna uppgift,
ty vårt ljus var förutbestämt att nå runt hela jordens stjärna.
Med tiden kom där folk som höll somliga ljus mer än för andra.
Detta ledde till tvetydligheter och bråk – men jag lät det bero.
Trots deras kamp spreds ju ljuset och så länge Geezus fick skina genom mörkret
så hölls missionen uppe, trots att där var olika spikar, olika stammar att fästa i och olika åsikter kring vad som var bättre än annat.
Mitt ord var sannerligen starkt.
Så starkt att lovsång hördes från världens alla hörn,
så starkt att folket under ljuset föll ner på knä,
så starkt att enbart bilder, nedtecknade kring ljusets väsen var nog att bära och tillbedja.
Generation för generation slog upp mot ljuset och följde dess väg.
Där vart dom som visste att förkunna kring Geezus
och dom som fyllde sina munnar med ljusets kött såväl som blod.
Mitt ord var sannerligen starkt.
Så starkt var det dock inte att det i all tid stod där under beundrarn,
ty det kom en tid när människan inte längre ägnade sina tanker åt ljuset.
Hemmablinda var dom efter alltför lång tid under min skapelse.
Namnet Geezus var inte längre något mer än de bilder som avbildade ljuset
och ljuset intet mer än det som nedtecknats i dess namn.
Där fanns dom som talade om Ljuset som om det försvunnit och att det en dag
åter skulle komma tillbaka och där var dom som hävdade att det aldrig funnits där.
© 2009. Aribus Mindexpander. All rights reserved.
torsdag 14 maj 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
